Omma, nu och för alltid

Begravningen var idag. Min älskade Omma begravdes. Känslorna är kluvna, det är skönt att veta att hon fått sin vila nu, men det är så definitivt. Det är verklighet, resten av mitt liv, den här dagen och alla som ska komma. Resten av min tid på jorden ska spenderas för långt bort för Ommas kramar och ord.

Begravningen var vacker, musiken jättefin och blommorna så fulla av liv. Omma var älskad, är älskad. För mig kommer hon alltid vara levande.

Jag har varit i Ommas rum nu, det är så mycket saker som vilar på minnen från hela Ommas liv. Det liv som jag älskar så, men bara fick vara delaktig i under en kort tid, 18 av 90 år - det är 20 procent av Ommas liv, 100 procent av mitt.

Omma har sparat brev och vykort sedan jag vet inte hur länge. Hon har böcker i vilka hon har klistrat in dikter och tidningsurklipp från hela sitt liv. Människor som betytt mycket för henne har hon gjort allt för att ha kvar i sitt minne.

På min anslagstavla har jag en dikt som Omma skrev ned åt mig när jag var liten. Hon fick en gång kommentaren "Du skriver hemskt vackert, synd att jag inte ser vad det står utan förstoringsglas" om sin handstil. Den var precis som resten av min Omma, vacker - vackrast.

Det föll en grå liten fågel
en gång från sitt trygga bo
och slog sig så svårt och illa
så ingen kan tro.

Det föll en grå liten fågel
Guds fadershand lyfte den,
den är ett människohjärta,
den lilla grå.

För mig kommer Omma alltid finnas.